En åländsk livsstilsblogg
Igår var jag på bakluckeloppis, vid Vikingahallen i Jomala, strax utanför Mariehamn.
Det var blåsigt. Ca 20 försäljare. Utbudet bestod av lite mindre prylar för hemmet, porslin, kärl och sånt. Och en hel del barnkläder och leksaker.
Jag fyndade bl.a. en barnbok och två förpackningar med pärlplattor i olika storlekar.
Rekommenderade inlägg:
Jag filosoferar vidare om inredningsstilar, men vet att det också finns hem som inte följer en specifik inredningsstil.
Det vanliga hemmet följer ingen speciell stil för det vanliga hemmet är inte så genomtänkt. Inte så välplanerat eller färgmatchat. Det vanliga hemmet har en salig blandning av prylar som funnits med en längre tid. Hemmets intryck har vuxit fram genom åren i takt med att invånarnas tillvaro har förändrats. Inköp har gjorts men ofta har då behov och funktion gått före estetik. Här finns saker som bär på en historia. Det kan vara personliga gåvor eller minnen från resor eller andra upplevelser. I det vanliga hemmet känner stamgästerna igen sig. Man ser vem som bor där och kan relatera till det man ser.
Förändringar som sker i Det vanliga hemmet är ofta små och sker av en anledning. Man ändrar inte om för att man ledsnat på hur man har det. Man ändrar om för att det finns ett behov. Det är lite så en bostad förvandlas till ett vanligt hem. Det kan vara svårt att hitta inspiration till det vanliga hemmet i inredningsmagasin eller på sociala medier för där är den typen av hem utrotningshotade.
Jag läste häromdagen en tidningsartikel där skribenten reflekterade just över avsaknaden av det vanliga hemmet i sociala medier. Att man får en bild av att många bor i hem som följer en specifik inredningsstil. Där det är prydligt och städat. Tillrättalagt. Färgmatchat. Instagramvänligt.
Just de där Instagramvänliga hemmen har jag sett i verkligheten så jag vet att de finns, men på bild kan de se smått onaturliga ut om man själv inte har det så. Min uppfattning är att det ofta handlar om nybyggda lägenheter och hus eller totalrenoverade bostäder. I dessa hem har invånarna troligtvis valt att göra sig av med gamla möbler, saker och minnen och köpt nytt inför flytten till nybygget.
Avsaknad av färger brukar ofta vara något som kännetecknar den typen av hem. Det är mycket vitt, lite svart och kanske några inslag av grått. Det är modernt. Det är ljust och fräscht. Om man inte visste vem som bodde där så skulle man ha svårt att hitta några ledtrådar. Det är hem som inte platsar i tv-serien Vem bor här? Det liknar snarare husen i de tidiga säsongerna av SVT:s Husdrömmar. Det saknar karaktär och det är inte unikt men det är lätt att sälja. Och ”lätt att förändra med färg” säger de som bor där.
Rekommenderade inlägg:
Igår lagade jag amerikanska pannkakor för första gången. Det lär bli fler gånger. Förhoppningen om att det skulle vara enklare än att hantera vanlig plättsmet infriades.
Det som skiljer amerikanska pannkakor från vanliga plättar/pannkakor är att de blir lite fluffigare och tjockare eftersom det är bakpulver i smeten.
Jag hittade ett recept på ica.se som funkade. Jag har tidigare upplevt att det inte brukar bli så bra att baka enligt svenska recept med finskt vetemjöl. Inte utan att minska på mjölmängden i alla fall.
Mjuka kakor, bullar och bröd vill annars bli för torra och inte så saftiga som man vill att nybakt bröd ska vara. Men plättar och pannkakor verkar gå bra.
Hur många pannkakor det blir av det här receptet beror lite på hur stora man gör. Smeten räcker till ca 15 små pannkakor eller ca 8 medelstora.
Blanda de torra ingredienserna i en skål. Vispa sedan ner mjölken och därefter det smälta smöret och till sist ägget. Vispa tills det är en slät smet.
Klicka ut ca 1 matsked smet per pannkaka i en het stekpanna eller använd en slev för lite större pannkakor. Grädda pannkakorna tills de börjar bli lite bubblor på ytan. Det tar ca 1,5 minut. Vänd sen och grädda ytterligare 1,5 minut.
Rekommenderade inlägg:
Jag försöker ta in det sista av sommaren men runtomkring mig signaleras det att det att hösten redan är här.
Det blir tydligt att sommaren tar slut när skärgårdstrafiken byter turlista och skärgårdsöns andelshandel skickar ut sina öppettider för lågsäsongen.
Jag tycks aldrig vänja mig vid den här tiden trots att den kommer varje år. Tove Jansson lär ha sagt att det finns en förväntan i den här gränsen mellan sommar och höst som väntar nu.
Förra året var den här perioden en lite svårare brytningstid i den här (då nyblivna) familjens liv. Sommaren hade rullat på i ett högt tempo och den enda händelsen efter den andra hade avlöst varandra, men sen när augusti började lida mot sitt slut blev det plötsligt helt tyst och stilla. Det skedde som över en natt. Jag vaknade upp en söndag och insåg att inget var planerat under den vecka som låg framför oss.
Sommargästerna började åka hem och skärgården ställde om till lågsäsong.
Vart hade tiden tagit vägen? Vad skulle vi göra med det där tomrummet som uppstod när högsäsongen var slut och höstens aktiviteter ännu inte kommit igång?
I år känns det lite annorlunda. Sommaren har flutit på i ett lugnare tempo med färre planerade (och oplanerade) händelser. Mindre tvära kast. Vi har också kommit bättre in i vardagsrutiner året runt så övergången mellan hög- och lågsäsong känns mindre svår.
Egentligen gillar jag den nystart som hösten ofta innebär. Hösten är nog mer min årstid än vad sommaren är. Det är bara den här brytningstiden som känns som en sensommarblues.
Rekommenderade inlägg:
Under några år testade jag att sälja mitt sortiment på några lokala marknader.
Hösten 2018 deltog jag i Skördefesten på Åland som försäljare på gården Lumparby Ollas i Lumparland. Lumparland ligger på den östra sidan av fasta Åland och vår skärgårdsfärja går från färjfästet Långnäs i utkanten av Lumparland, vilket gjorde resvägen på land lite kortare.
På gården fanns flera försäljningsplatser utomhus. Då det var risk för regn fick jag dela tält med två andra försäljare.
Den ena försäljaren var ett par som sålde sina smycken under namnet Andreva. Smyckena skapade de av gamla bestick. Det var ett väldigt fint hantverk som man kunde se att de satt och pysslade med under helgen för de hade med sig bestick och maskiner för att kunna skapa nya smycken.
Den andra försäljaren var deras vän, en tjej som under namnet PH Photography sålde posters med egna motiv och åländska citat.
Vid ingången till trädgården fanns också en försäljare som sålde sin egna honung.
Brevid vårt tält var en försäljare som hade med sig några får i en liten hage. I sitt tält sålde hon bl.a. egna lammkorvar och ekologisk ull.
Lumparby Ollas är ett sommarcafé med gårdsbutik i det ena huset på gården medan familjen bor i det andra huset intill. Det finns bord inomhus där man kan sitta men de flesta väljer ändå att slå sig ner i någon av de utplacerade sittgrupperna i trädgården. Trädgården har små konstverk utplacerade här och där, bl.a skrotskulpturer av Johan Karlsson.
På den sista skördefestdagen fanns det tid att besöka de andra öppna gårdarna som fanns i närheten. I Lumparby fanns tre ställen att besöka. Utöver Lumparby Ollas kunde man besöka Utgård och sågkvarnen. På gården Utgård fanns flera försäljningsplatser i olika uthus på gården. Det mesta som såldes var hantverk av olika slag, men det fanns också en utförsäljning av växter.
Sågkvarnen är en upplevelse i sig att besöka. Det finns ett fint reportage att läsa om den här.
Rekommenderade inlägg:
Genom åren har det varit lite olika inredningsstilar som jag har inspirerats av. I sena tonåren föll jag för den indiska/orientaliska stilen med en bas bestående av tunga möbler i mörka träslag och inslag av färgstarka textilier i siden och sammet. Det fanns inte så stort utbud av inredning i min lilla stad på den tiden så jag fick nöja mig med att shoppa på Indiska när jag åkte till Stockholm.
Med åren fortsatte jag gilla färg men jag började släppa taget om den indiska stilen och istället inspireras mer av cafémiljöer. Jag drömde ett tag om ett kök med öppna vägghyllor där man kunde visa upp glas och porslin och började intressera mig för att bygga olika miljöer och stilleben. Ljuslyktor och tabletter i olika varianter blev något jag satsade på.
En period ville jag plocka in mer skärgårdskänsla i inredningen med det kändes inte som att jag hade en tillräckligt stilren bas för att få ihop det med den stilmix jag redan hade.
Skärgårdsstilen för mig är lite sjöbodskänsla med vitmålat trä som bas och marina textilier i rött och blått, ofta randiga mönster. Detaljerna i inredningen bör ha en koppling till strand och hav eller ett liv på sjön. Det kan t.ex. vara reparbeten, gamla sjökort och drivved.
Ett problem med skärgårdsstilen är att den andas lite ”lediga sommardagar vid havet” och det kanske inte alltid är så praktiskt med den stilen året runt. Därför har jag mer och mer börjat landa i en stil som kallas New England. I den stilen kan jag kombinera gammalt och nytt och ändå få det att kännas harmoniskt.
Lampan och bordet på bilden passar in i stilen New England, men tavlorna är för poppiga. Den här bilden tog jag på restaurang Bettys i Eckerö för några år sen.
Återkommer med lite mer personliga bilder och mer om min syn på hem och inredning i ett annat inlägg.
Rekommenderade inlägg:
På sommarloven när jag och min syster växte upp skickades vi ofta till vår mormor och morfar på landet. Morfar jobbade med jordbruket och mormor var ofta inne eller i alla fall i närheten av bostadshuset och skötte hushållet.
Mormor och morfar hade olika arbetsuppgifter åt mig och min syster som ändrades med åren. I början kunde man få hjälpa mormor med att vattna blommor eller rensa ogräs. Sedan kunde det bli mer jordbruksrelaterade sysslor som att vika kinakålslådor. De sista åren kunde jag vara med vid plantering och skörd.
När dagarna ibland kändes långa såg jag fram emot matpauserna under dagen. Första pausen på förmiddagen var lunchen, men på landet kallades det inte för lunch. Det kallades för frukost.
Till ”frukost” lagade mormor allehanda husmanskost. Ibland var det hemlagad pyttipanna och en annan gång kunde det vara plättar med jordgubbssylt. Oftast serverades det på Arabia-porslin.
Tallrikarna med brun kant har jag ätit mången ”frukost” på.
En sak som är bra med de här tallrikarna är att kanten är välvd, för det underlättar när man ska skrapa ihop det sista på tallriken och minskar risken för att köttbullar rullar av tallriken.
Tallriken tillhör en serie som heter Inari. Serien designades av Göran Bäck för Arabia år 1976 och var i produktion fram till och med år 1991.
Göran Bäck
Göran Bäck (1923-2003) var en finländsk keramiker som hade en lång karriär hos Arabia. Bäck började sin arbetskarriär som keramiker i början av 1940-talet i en keramikverkstad som ägdes av hans syster Rakel Bäck i Kronoby, Österbotten. 1946 flyttade Göran Bäck till Arabias produktdesignavdelning, där han började arbeta som tecknare åt designern Kaj Franck. Bäcks uppgift blev att skapa tredimensionella prototyper från Francks skisser.
I slutet av 1950-talet skapade han sin första egna mer kända servis som sedan följdes av flera större produktioner, bl.a. Inari som bestod av kaffeset och tallrikar i olika storlekar. 1986 gick han i pension från Arabiafabriken.
Rekommenderade inlägg:
Barrskogen som finns här på vår skärgårdsö ser i grunden likadan ut oavsett årstid, men däremot är skogen inte lika tillgänglig året runt.
Snörika vintrar kan det vara svårt att komma ut på stigarna i skogen eller under sommaren, att hitta lugnet där när stressade sommarbesökare tar sina fordon så långt de kommer vid skogsstigens början och sedan rör sig högljutt i skogen.
På senare år har även älgflugorna gjort entré, vilket också gör att man drar sig för att gå till skogen i sommartid.
Höstdagar är kanske bäst i skogen även om jag har uppskattat sommarkvällar när det skymmer.
I skymningen kan jag uppleva jag den trolska känslan av en sagoskog, den inspirerande skogen som öppnar upp för nya tankar och mer intensitet då vilda djur helt oväntat kan uppenbara sig. Allt från en liten skogsmus som springer snabbt över stigen till en stor älgtjur med krona som plötsligt bara står där i all sin prakt.
Det är då det blir tydligt att jag är en människa på besök i de vilda djurens boning.
Under åren jag bott här på skärgårdsön har det blivit många promenader i skogen, men jag kände redan när jag bodde i stan en dragningskraft till skogen, sökande efter en plats där jag kunde känna mig mer närvarande och mindre tillgänglig.
Nu var det länge sen jag gick i skogen. Det har hänt så mycket med tillvaron där de senaste åren. I början av 2019 kom stormen Alfrida som vände upp och ner på många träd, som blev liggande i vägen för stigarna i skogen och minskade tillgängligheten.
Så småningom kom dock röjningsarbetet igång och stigarna blev fria igen.
I början av 2020 kom Corona-pandemin och då började fler människor att upptäcka skärgården och det blev trångt på stigarna i skogen även under perioder då det vanligtvis inte brukar vara så mycket folk där.
Om några år hoppas jag få återupptäcka skogen tillsammans med sonen. För närvarande betraktar vi den lite på håll, så nära vi kan komma med att rulla barnvagn längs skogsvägar.
Rekommenderade inlägg:
Hej kaffestugan!
Vilken trevlig helg vi hade tillsammans. Det tyckte jag i alla fall även om du var lite sval och inte så inbjudande i början. Kanske var du blyg? Igår öppnade du dig mer och visade upp din kreativa sida när du förvandlade dig till en pysselstuga. Du är verkligen full av överraskningar!
Dessvärre är det inte bara jag som faller för din charm. Det finns andra som nog gärna vill ha ditt sällskap. Vi får se vad tiden visar. Jag tyckte i alla fall att det var kul så länge det varade. Jag kommer utöver alla upplevelser vi haft även att minnas dina blå väggar, det vita bordet och din fina utsikt.
Vi ses säkert nån gång.
Med vänlig hälsning
Jenny
Skördefesten på Sottunga
Första gången jag deltog som försäljare i Skördefesten på Åland var år 2015. Det året var vår skärgårdsö Sottunga deltagare i skördefesten som Öppen ö, ett koncept som några andra skärgårdsöar på Åland också har varit, bl.a. Föglö.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så kräver det lite mer planering om man väljer att besöka skördefesten på en ö man inte själv bor på. Det känns också som att man förväntar sig lite mer som besökare, t.ex. att de olika platser som deltar i evenemanget kompletterar varandra med olika utbud och att det finns en plats som erbjuder flera aktiviteter, gärna kopplat till skördetiden och livet på landet.
På Sottungas skördefest kunde man besöka sommarrestaurangen Salteriet i hamnen som hade öppet under skördefesthelgen och erbjöd en meny baserad på lokala råvaror. Utanför restaurangen fanns försäljare som sålde grönsaker och flätade pilkorgar. I Sottungas centrum höll Lyckliga Lottas Café öppet och Almas hantverk o galleri. Det fanns även lite gamla fordon utställda i centrum att titta på . Det enda som egentligen saknades av skördefestens element var en bondgård som var öppen för besökare.
På höjden bakom och ovan restaurangen i hamnen fanns en liten väntstuga (som en tid kallades kaffestugan). I den ställde jag ut lokal design från Ålands skärgård som jag även hade till försäljning i min nybildade webbutik. Jag hade även ordnat en liten pysselhörna för barn och tagit med lite pysseltidningar och en stickning för den som ville testa på det.
Det regnade väldigt mycket under den första dagen av skördefesten och var väldigt mörkt ute. Riktigt höstruskigt väder var det men det klarnade upp senare under helgen. Jag fick ca 50 besökare i stugan totalt under hela skördefesthelgen och fick lite mersmak på att någon gång i framtiden ha en egen fysisk butik.
Rekommenderade inlägg:
Ibland händer det att jag ser en film som inte visar sig vara så spännande men ändå är sevärd pga scenografin eller inspelningsplatsen.
Det finns några regissörer som har en signaturstil som gör att man känner igen deras varumärke som filmproducenter.
En sådan filmproducent är Nancy Meyers. Hon har producerat, regisserat och skrivit manus till filmer sedan 1980-talet. Hennes filmer rör sig oftast inom genren romantisk komedi. På senare tid har olika hus ofta fått stå bakgrund för handlingen.
Det är just de där husen som jag gillar. NM har en förmåga att skapa hemtrevliga miljöer som känns vilsamma för ögat, utan att det blir för stilrent. Jag får en känsla av att hon hämtar sin inspiration från Frankrike, Spanien och den amerikanska östkusten.
Home again
För några dagar sen såg jag en film som hette Home Again. Jag hade lite svårt att hänga med i handlingen så jag fick inte ihop slutet men filmen handlade om 40-åriga Alice Kinney, vars pappa var en känd regissör. Alice är nyseparerad och flyttat in i den avlidne pappans hus i Los Angeles med sina två döttrar. På gården finns ett gästhus som så småningom kommer att fyllas med tre inneboende killar, som kommit till Los Angeles för att pitcha in en filmidé för ett produktionsbolag.
Home again är en romantisk komedi från 2007 som har skrivits och regisserats av Nancy Meyers dotter Hallie Meyers-Shyer. Nancy Meyers är filmens producent.
Min favoritplats inne i huset är köket och det var också där många scener utspelade sig. En samlingsplats avskild från matplats och vardagsrum. Jag gillade kombinationen av vita köksluckor, köksbänkar i trä och det blåmönstrade kaklet. Kaklet känns som att det hör ihop med husets spanska stil.
Filmen lär ska vara filmad i ett hus som är byggt 1929 i en stil som är influerad av spanska haciendor.
Det bästa med huset tyckte jag var utsidan och trädgården. Det känns som att huset inte är så stort och har en privat trädgård med ett tillhörande gästhus.
Gästhuset och huvudbyggnaden har flera helglasade altandörrar som ger stor kontakt med trädgården och uteplatsen. Utanför köket finns en uteplats: en patio med klinkerplattor, eldstad och murade sittbänkar. Som ett rum i trädgården.
Rekommenderade inlägg:
Livet i Franks koja 