En åländsk livsstilsblogg
November står för dörren. Det kan vara den mörkaste månaden på året. Det kan också vara den ljuvaste månaden på året. En gräns mellan höst och vinter. Mellan vardag och julförberedelser. En tid att minnas de hänsovna men också en tid att blicka framåt mot ett nytt år som närmar sig. En tid för avslut och en ny början.
You have three magic genie wishes, what are you asking for?
#dailyprompt
Kommer du ihåg den där sagan som handlade om att få tre magiska önskningar uppfyllda? Jag funderade lite på vad jag skulle önska mig om jag fick önska mig vad som helst. Det var inte så lätt för det känns som att man dels måste avgränsa sina önskningar till något konkret och dels föreställa sig konsekvenserna av det man önskar. Man vill ju inte att det ska gå som för skogshuggaren i sagan som lade sin första önskning på en korv.
Men ok. Det här är vad jag skulle önskat om jag hade tre magiska önskningar.
1. Åka tillbaka i tiden och träffa släktingar jag inte minns. Jag tänker att med de erfarenheter jag har nu och en bättre förmåga att lagra minnen så skulle min själ kunna åka tillbaka till ett tillfälle då jag var 3-4 år och återuppleva stunden precis som den var och ta med mig minnet av upplevelsen när jag återvänder till nutid. Det skulle vara ovärderligt att få minnas personer som jag bara sett på bild men inte minns levande trots att jag träffat dem för länge sedan.
2. En lokal för utveckling av min verksamhet. Mitt företag är under utveckling och tids nog blir det en ny lokal för att få ihop flera delar av verksamheten, men får man en magisk önskning så lägger jag den gärna på en lokal för då slipper jag leta efter den.
3. Anställda chefer får ett arbetsavtal på max 5 år. Efter en omprövning och utredning av hur väl arbetet fortlöpt kan man få förlängning på ytterligare 5 år men efter det får man inte jobba kvar på den positionen längre. Nu vet jag inte om man får använda önskningen till en sån här sak, men jag tror att ett stort problem är att det finns för många chefer som sitter för länge på sin post och tappar fokus efter ett tag. Man går i gamla hjulspår och verksamheten börjar stagnera. Det är också lätt att det bildas osunda maktkulturer. Jag hörde en gång en VD sommarprata i radion. Han var anställd på ett stort företag och sa att han inte räknade med att bli så länge på VD-positionen eftersom det varken är bra för företaget eller för den anställda chefen eftersom förnyelse behövs för att stimulera utveckling.
Nu har lövträden på Skärgårdsön bytt färg från grönt till gult. Några skiftar i rött. Luften känns lite krispigare. Det känns som att regn och blåst ständigt hotar men man vet aldrig riktigt när det sker. Är man beredd har man klätt sig för varmt. Låter man bli kommer allt.
Den lilla familjen hade bråttom ut. Speciellt den yngre förmågan. Ville fånga dagen. Skippade regnställ. Hade tur.
Att ha eller inte ha en hobby. Det är frågan. Jag känner ibland att jag tröttnat på mina handarbeten. Eller egentligen är det inte själva skapandet jag tröttnat på utan kanske mer allt runt ikring.
Jag började sticka någon gång under 2000-talet och senare kom jag in på virkning och broderi. Det var från början hanterbart och något jag gjorde för min skull. Saker jag gjorde till mig själv i första hand och när andan föll på blev det några alster åt andra.
Men sen hände något som förstörde det lite för mig. När människor ville att jag skulle göra saker på beställning. Köpa saker jag skapat. Det var inte bra för mig. Jag blev stressad av det. Stressad av att skapa till andra på deras villkor. Efter ett tag gick det inte. Jag hann inte med och det var inte roligt att skapa längre. Jag tänkte att jag kanske ska sluta med handarbeten för det kändes inte meningsfullt längre.
Nu skapar jag inte till andra på deras villkor längre. Jag håller på att försöka hitta tillbaka till kärnan med mitt skapande. I väntan på att hitta den där kärnan går jag igenom diverse strandade projekt och avslutar de projekt som intresserar mig. Hopplösa projekt rensar jag ut eller repar upp om materialet förtjänar en andra chans.
Just nu lockar broderier. Broderiet Staffan var en stalledräng har ett par år på nacken.
Det finns en förhoppning om att få det slutfört i år. Det är i alla fall det projektet jag lägger min energi på nu. Det är det projektet som jag är mitt hobbyprojekt just nu.
Hej oktober! Så möts vi igen. Oktober är en månad då hösten blir mer intensivare. Naturens färger blir mer djupare. Trädens löv som tidigare var gröna färgas nu i rött, orange och gult. Skördetiden tonas ut. Jaktsäsongen är här och suget efter mustiga grytor och kryddiga drycker gör sig påmint. Jag blir sugen på choklad. Kardemumma och kanel kryddar tillvaron.
Oktober är en riktig vardagsmånad om det nu finns en sådan. Inga speciella högtider som bryter av. En månad fylld av vardagar som ska fyllas med vardagssysslor vilka de än må vara. Kanske dags att förbereda sig för vinter.
List three jobs you’d consider pursuing if money didn’t matter.
#dailyprompt
Lista tre yrken du skulle överväga att satsa på om pengar inte var ett problem säger WordPress i Dagens bloggningsförslag #dailyprompt. Jag är inte säker på att jag förstår var pengar kommer in problematiken. Menar de att utbildningen kan vara dyr eller att yrket är lågavlönat? Jag vet inte, men jag listar i alla fall tre yrken som jag ser som mina drömyrken.
Jag har länge varit intresserad av byggnader och hur samhällen är uppbyggda. Vägen dit kom nog genom inredningsintresset. Det är först på senare tid som jag har förstått vad arkitektens roll i samhället är och ibland har jag önskat att jag kände till yrket arkitekt när jag var på väg ut från grundskolan och inte visste vad jag ville bli då.
Kanske hade jag på den tiden sökt ett sommarjobb där jag fick praktisera nära en arkitekt med ett husbygge av något slag. Nu beundrar jag arkitekterna och deras verk på håll istället.
Ett av mina drömjobb när jag var liten var veterinär. Jag ville hjälpa djur och ta hand om dem men senare förstod jag att jag är mer pedagog än vårdare.
Jag har också svårt för baksidan av veterinärsyrket som innebär att behandla svåra skador och i vissa fall även bli tvungen att utföra avlivning.
Författare är ett yrke som liksom arkitekt legat lite i bakgrunden men som jag inte riktigt sett som en karriärsmöjlighet. Nuförtiden är det dessutom så många människor som ger ut böcker samtidigt som det inte är deras huvudsakliga yrke, utan mer en titel i raden av flera andra yrkestitlar.
Det verkar också som att man kan debutera sent som författare och ändå ha en lång karriär som det. Så vem vet. Det kanske inte är försent. Frågan är väl snarare vad jag skulle skriva om.
De första veckorna i september har präglats av mörka dagar med mycket regn.
Sonen klättrar upp på en fåtölj och försöker tittar ut genom fönstret. Det finns mycket spännande att se därute men det verkar långt borta. Vattendropparna på rutan är nära men man kan ändå inte känna på dem från insidan.
Efter regntunga dagar så spricker solen upp och det blir ljust igen.
Sonen tittar ner i en hink som står bredvid trappan. Det är vatten i hinken men också något odefinierbart på botten som han vill ta upp. Han plockar upp det. Ärmslutet på jackan blir våt och luktar lite skumt.
”Vi ska gå nu!” säger mamman. Sonen ser mamman och blir glad. Kanske finns det något roligt därborta. Han följer med henne längs grusvägen som leder till postlådan. Mamman lyfter upp honom när de kommer till den sista vägetappen. Han tittar ner i postlådan när mamman öppnar locket. Det ligger en tidning där. Åhå. Mamman ställer ner han på marken medan hon lägger tidningen i kassen hon haft med sig. Sonen sträcker upp armarna och vill bli buren.
De går tillbaka hemåt igen. Sonen försöker hålla sig på grusvägen men det finns så mycket spännande grönska längs vägkanten att titta på så det är svårt att koncentrera sig. Han glömmer bort att se var han sätter fötterna och snubblar omkull. Han ropar och viftar med armarna. Han vill att mamman ska bära honom igen. Kanske är det säkrast så. Han är trött och lite hungrig. Kanske mest hungrig. De går in och äter middag.
Rekommenderade inlägg:
Augusti i all ära men nu är september här. Den första höstmånaden. Nu känns luften friskare. En ny säsong tar vid som innebär mer fokus på aktiviteter inomhus.
Tid att rensa bland prylar och organisera hemma. Tid att ta upp återkommande sysslor som inte prioriterats under soliga sommardagar. Tid att uppdatera någon sida. Rensa inkorgen och gå igenom pappershögar.
September är också en månad då det är skördetid för odlade grönsaker. Tid att gå i skogen och plocka svamp och bär. Plocka frukt i trädgården. Det är också en tid att njuta av några behagliga brittsommardagar innan första köldknäppen kommer.
Men även att titta på nya tv-serier och gamla filmer medan regnet smattrar på rutan. Och tiden att läsa böcker i lampsken. I september finns tiden som försvann i sommarens soliga dagar.
Rekommenderade inlägg:
Jag försöker ta in det sista av sommaren men runtomkring mig signaleras det att det att hösten redan är här.
Det blir tydligt att sommaren tar slut när skärgårdstrafiken byter turlista och skärgårdsöns andelshandel skickar ut sina öppettider för lågsäsongen.
Jag tycks aldrig vänja mig vid den här tiden trots att den kommer varje år. Tove Jansson lär ha sagt att det finns en förväntan i den här gränsen mellan sommar och höst som väntar nu.
Förra året var den här perioden en lite svårare brytningstid i den här (då nyblivna) familjens liv. Sommaren hade rullat på i ett högt tempo och den enda händelsen efter den andra hade avlöst varandra, men sen när augusti började lida mot sitt slut blev det plötsligt helt tyst och stilla. Det skedde som över en natt. Jag vaknade upp en söndag och insåg att inget var planerat under den vecka som låg framför oss.
Sommargästerna började åka hem och skärgården ställde om till lågsäsong.
Vart hade tiden tagit vägen? Vad skulle vi göra med det där tomrummet som uppstod när högsäsongen var slut och höstens aktiviteter ännu inte kommit igång?
I år känns det lite annorlunda. Sommaren har flutit på i ett lugnare tempo med färre planerade (och oplanerade) händelser. Mindre tvära kast. Vi har också kommit bättre in i vardagsrutiner året runt så övergången mellan hög- och lågsäsong känns mindre svår.
Egentligen gillar jag den nystart som hösten ofta innebär. Hösten är nog mer min årstid än vad sommaren är. Det är bara den här brytningstiden som känns som en sensommarblues.
Rekommenderade inlägg:
Barrskogen som finns här på vår skärgårdsö ser i grunden likadan ut oavsett årstid, men däremot är skogen inte lika tillgänglig året runt.
Snörika vintrar kan det vara svårt att komma ut på stigarna i skogen eller under sommaren, att hitta lugnet där när stressade sommarbesökare tar sina fordon så långt de kommer vid skogsstigens början och sedan rör sig högljutt i skogen.
På senare år har även älgflugorna gjort entré, vilket också gör att man drar sig för att gå till skogen i sommartid.
Höstdagar är kanske bäst i skogen även om jag har uppskattat sommarkvällar när det skymmer.
I skymningen kan jag uppleva jag den trolska känslan av en sagoskog, den inspirerande skogen som öppnar upp för nya tankar och mer intensitet då vilda djur helt oväntat kan uppenbara sig. Allt från en liten skogsmus som springer snabbt över stigen till en stor älgtjur med krona som plötsligt bara står där i all sin prakt.
Det är då det blir tydligt att jag är en människa på besök i de vilda djurens boning.
Under åren jag bott här på skärgårdsön har det blivit många promenader i skogen, men jag kände redan när jag bodde i stan en dragningskraft till skogen, sökande efter en plats där jag kunde känna mig mer närvarande och mindre tillgänglig.
Nu var det länge sen jag gick i skogen. Det har hänt så mycket med tillvaron där de senaste åren. I början av 2019 kom stormen Alfrida som vände upp och ner på många träd, som blev liggande i vägen för stigarna i skogen och minskade tillgängligheten.
Så småningom kom dock röjningsarbetet igång och stigarna blev fria igen.
I början av 2020 kom Corona-pandemin och då började fler människor att upptäcka skärgården och det blev trångt på stigarna i skogen även under perioder då det vanligtvis inte brukar vara så mycket folk där.
Om några år hoppas jag få återupptäcka skogen tillsammans med sonen. För närvarande betraktar vi den lite på håll, så nära vi kan komma med att rulla barnvagn längs skogsvägar.
Rekommenderade inlägg:
Livet i Franks koja 