Snö och is ritar mönster Där vi står vid vårt fönster, Ser varma små ljus i grannarnas hus, I vår vackra vita vintervärld.
Berth Idoffs
För några dagar sen kom vintern till skärgårdsön. Det har snöat en gång tidigare i november men då stannade snön inte kvar så länge. Nu är temperaturen lägre och julkänslan byggs på med flera snöfall.
Den lilla familjen besökte skärgårdsöns bibliotek och andelshandel idag. Tog inte så mycket bilder på promenaden då blåsten inte bjöd in till så mycket stunder för stillhet och reflektioner om omgivningen. Vi räknade mest plogpinnar och tittade på hus.
Jag försöker ta in det sista av sommaren men runtomkring mig signaleras det att det att hösten redan är här.
Det blir tydligt att sommaren tar slut när skärgårdstrafiken byter turlista och skärgårdsöns andelshandel skickar ut sina öppettider för lågsäsongen.
Jag tycks aldrig vänja mig vid den här tiden trots att den kommer varje år. Tove Jansson lär ha sagt att det finns en förväntan i den här gränsen mellan sommar och höst som väntar nu.
Jag kan inte relatera.
Förra året var den här perioden en lite svårare brytningstid i den här (då nyblivna) familjens liv. Sommaren hade rullat på i ett högt tempo och den enda händelsen efter den andra hade avlöst varandra, men sen när augusti började lida mot sitt slut blev det plötsligt helt tyst och stilla. Det skedde som över en natt. Jag vaknade upp en söndag och insåg att inget var planerat under den vecka som låg framför oss.
Sommargästerna började åka hem och skärgården ställde om till lågsäsong.
Vart hade tiden tagit vägen? Vad skulle vi göra med det där tomrummet som uppstod när högsäsongen var slut och höstens aktiviteter ännu inte kommit igång?
I år känns det lite annorlunda. Sommaren har flutit på i ett lugnare tempo med färre planerade (och oplanerade) händelser. Mindre tvära kast. Vi har också kommit bättre in i vardagsrutiner året runt så övergången mellan hög- och lågsäsong känns mindre svår.
Egentligen gillar jag den nystart som hösten ofta innebär. Hösten är nog mer minårstid än vad sommaren är. Det är bara den här brytningstiden som känns som en sensommarblues.
För några år sen gick jag igenom olika flöden i mitt liv och downsizade min tillvaro. (Finns det ett bättre ord för det på svenska?) Jag försökte minska mitt avfall och såg över mina transporter och inköp. Jag organiserade också hemmet enligt konmarimetoden och det kändes som att jag hade gjort vad jag kunde för miljön och fått lite bättre ordning över hemmet och tillvaron.
Sen fick jag barn.
Prylberget började växa bestående av babyartiklar, leksaker och diverse andra saker som skulle underlätta det nya livet med en baby. Dessutom ökade mängden sopor pga engångsartiklar och mer förpackad mat. Det kändes verkligen som att allt bara rasade samman.
Hur gör man för att familjelivet ska bli hållbart?
Finns det ens något sånt?
Visst, jag har gjort några hållbara val. Det finns en hel del babyartiklar och leksaker som barn använder så kort tid och inte har så jättestort behov av så där kunde man välja bort endel saker. Dessutom finns det en andrahandsmarknad för saker som behövs men används så lite att de inte blir slitna.
Men. Det känns ändå som att småbarnstiden är en tid då konsumtion, avfall och svinn är större än vad det skulle vara under andra omständigheter. Ibland funderar jag på om man bara ska leva med det och tänka mer långsiktigt istället.
En sak som jag ska ta tag i när hösten kommer är i alla fall att gå igenom barnkläder inför höst/vintersäsongen och ta fram en ny plan för hur vi ska få bättre ordning hemma. Återkommer till det i september.
Nu får det vara som det är de sista veckorna av den här sommaren.
Livet i Franks koja 