De första veckorna i september har präglats av mörka dagar med mycket regn.
Sonen klättrar upp på en fåtölj och försöker tittar ut genom fönstret. Det finns mycket spännande att se därute men det verkar långt borta. Vattendropparna på rutan är nära men man kan ändå inte känna på dem från insidan.
Efter regntunga dagar så spricker solen upp och det blir ljust igen.
Sonen tittar ner i en hink som står bredvid trappan. Det är vatten i hinken men också något odefinierbart på botten som han vill ta upp. Han plockar upp det. Ärmslutet på jackan blir våt och luktar lite skumt.
”Vi ska gå nu!” säger mamman. Sonen ser mamman och blir glad. Kanske finns det något roligt därborta. Han följer med henne längs grusvägen som leder till postlådan. Mamman lyfter upp honom när de kommer till den sista vägetappen. Han tittar ner i postlådan när mamman öppnar locket. Det ligger en tidning där. Åhå. Mamman ställer ner han på marken medan hon lägger tidningen i kassen hon haft med sig. Sonen sträcker upp armarna och vill bli buren.
De går tillbaka hemåt igen. Sonen försöker hålla sig på grusvägen men det finns så mycket spännande grönska längs vägkanten att titta på så det är svårt att koncentrera sig. Han glömmer bort att se var han sätter fötterna och snubblar omkull. Han ropar och viftar med armarna. Han vill att mamman ska bära honom igen. Kanske är det säkrast så. Han är trött och lite hungrig. Kanske mest hungrig. De går in och äter middag.
Rekommenderade inlägg:
Livet i Franks koja 