Barrskogen som finns här på vår skärgårdsö ser i grunden likadan ut oavsett årstid, men däremot är skogen inte lika tillgänglig året runt.
Snörika vintrar kan det vara svårt att komma ut på stigarna i skogen eller under sommaren, att hitta lugnet där när stressade sommarbesökare tar sina fordon så långt de kommer vid skogsstigens början och sedan rör sig högljutt i skogen.
På senare år har även älgflugorna gjort entré, vilket också gör att man drar sig för att gå till skogen i sommartid.
Höstdagar är kanske bäst i skogen även om jag har uppskattat sommarkvällar när det skymmer.
I skymningen kan jag uppleva jag den trolska känslan av en sagoskog, den inspirerande skogen som öppnar upp för nya tankar och mer intensitet då vilda djur helt oväntat kan uppenbara sig. Allt från en liten skogsmus som springer snabbt över stigen till en stor älgtjur med krona som plötsligt bara står där i all sin prakt.
Det är då det blir tydligt att jag är en människa på besök i de vilda djurens boning.
Under åren jag bott här på skärgårdsön har det blivit många promenader i skogen, men jag kände redan när jag bodde i stan en dragningskraft till skogen, sökande efter en plats där jag kunde känna mig mer närvarande och mindre tillgänglig.
Nu var det länge sen jag gick i skogen. Det har hänt så mycket med tillvaron där de senaste åren. I början av 2019 kom stormen Alfrida som vände upp och ner på många träd, som blev liggande i vägen för stigarna i skogen och minskade tillgängligheten.
Så småningom kom dock röjningsarbetet igång och stigarna blev fria igen.
I början av 2020 kom Corona-pandemin och då började fler människor att upptäcka skärgården och det blev trångt på stigarna i skogen även under perioder då det vanligtvis inte brukar vara så mycket folk där.
Om några år hoppas jag få återupptäcka skogen tillsammans med sonen. För närvarande betraktar vi den lite på håll, så nära vi kan komma med att rulla barnvagn längs skogsvägar.
Rekommenderade inlägg:
Livet i Franks koja 