Kategori: Skrivet i skymningen

Djupare texter om mål, drömmar och livets svärta.

Röda gunghästen

jennyaliteterLämna en kommentar

För en tid sen besökte den lilla familjen ena halvan av den tredje generation som hade rensat i sitt bohag inför en förestående flytt. I bohaget hittades min gamla röda gunghäst i trä. Det är väldigt många år sen jag gungade på den men jag minns ännu att den stod i barnrummet när jag började första klass.

Tidpunkten hade nu kommit för den röda trähästen att följa med hem till oss.

Gunghästen är av märket Jukka som ägs av familjeföretaget Oy Juho Jussila och har varit i produktion sedan år 1947. Gunghästar av samma modell har ibland ett fotstöd framtill på medarna i samma stil som handtagen.

Juho Jussila


Oy Juho Jussila är ett familjeföretag i fyra generationer. Företaget grundades 1923 och omvandlades till aktiebolag 1934. Juho Jussila föddes i Wesala, Hollola, den 6 augusti 1874 som det yngsta barnet i en familj med 9 barn.

I början av 1900-talet, var nästan alla enkla träföremål som användes i de finländska hushållen tillverkade utomlands. Juho började fundera varför det måste vara så när det finns både billiga och bra råvaror i landet och han beslutade sig för att prova att tillverka och sälja några hushållsprodukter. Så föddes bl.a. linjalen och papperskniven. Genom försäljningen kunde han dryga ut sin modesta lärarlön. Juho gjorde en studieresa till Tyskland där han lärde känna en tysk tillverkare av träleksaker. Efter det började han designa en egen pedagogisk leksaksserie. Under 1910-talet arbetade Juho och hans fru Tyyne som lärare i Jyväskylä. Genom sina erfarenheter av läraryrket började Juhos tankar om barns utveckling och vilka hjälpmedel de behövde. Under den här tiden fanns många saker som kunde förbättras i skolans verksamhet och det var utmaningar som låg Juho nära. Det är också därför leksakerna som tillverkades av hans företag designades för att lära ut.

Rekommenderade inlägg:

Årsplanering

jennyaliteterLämna en kommentar

Egentligen tycker jag det är lite för tidigt att börja planera det nya året nu men eftersom jag har gjort en plan för julens förberedelser så är det kanske inte så konstigt att göra en årsplanering för 2023 nu för då blir det kanske lättare att leva i nuet under julförberedelserna. Vara ledig under jul och nyår och sedan köra igång med nya tag i januari.

Plan för det nya året

Jag brukar inte detaljplanera det stundande året. Det handlar för mig snarare om att sätta upp en riktning för det nya året med mål jag vill uppnå. Det är annars lätt hänt att året passerar och man tänker på allt man inte gjorde. Sånt man borde. Ville. Missade och glömde bort.

Ett nytt år är lite som ett oskrivet blad som ger möjligheter till att byta kurs eller riktning. Eftersom året har hela tolv stycken månader så finns det en rimlig chans att komma igång och lyckas med större projekt. Man kan t.ex. börja med ett nytt projekt i början av året och sedan inse att efter någon månad att man måste lägga om planen för att det inte blev som man tänkt sig men ändå lyckas med projektet innan året är slut eller åtminstone känna att man är på väg mot målet. Eller så misslyckas man med projektet men lär sig något viktigt om hur man ska gå vidare.

En sak som jag tänker börja använda mig av i mina planeringar framöver är ledord. Det kan vara flera ledord som sätter ett tema eller skapar en känsla för vad jag vill åstadkomma. Kanske visualisera en målbild med ledorden som utgångspunkt.

Bildkälla: Pixabay

Rekommenderade inlägg:

När man försöker hitta tillbaka till kärnan

jennyaliteterLämna en kommentar

Att ha eller inte ha en hobby. Det är frågan. Jag känner ibland att jag tröttnat på mina handarbeten. Eller egentligen är det inte själva skapandet jag tröttnat på utan kanske mer allt runt ikring.

Jag började sticka någon gång under 2000-talet och senare kom jag in på virkning och broderi. Det var från början hanterbart och något jag gjorde för min skull. Saker jag gjorde till mig själv i första hand och när andan föll på blev det några alster åt andra.

Men sen hände något som förstörde det lite för mig. När människor ville att jag skulle göra saker på beställning. Köpa saker jag skapat. Det var inte bra för mig. Jag blev stressad av det. Stressad av att skapa till andra på deras villkor. Efter ett tag gick det inte. Jag hann inte med och det var inte roligt att skapa längre. Jag tänkte att jag kanske ska sluta med handarbeten för det kändes inte meningsfullt längre.

Nu skapar jag inte till andra på deras villkor längre. Jag håller på att försöka hitta tillbaka till kärnan med mitt skapande. I väntan på att hitta den där kärnan går jag igenom diverse strandade projekt och avslutar de projekt som intresserar mig. Hopplösa projekt rensar jag ut eller repar upp om materialet förtjänar en andra chans.

Just nu lockar broderier. Broderiet Staffan var en stalledräng har ett par år på nacken.

Det finns en förhoppning om att få det slutfört i år. Det är i alla fall det projektet jag lägger min energi på nu. Det är det projektet som jag är mitt hobbyprojekt just nu.

Rekommenderade inlägg:

När man åkte västerut

jennyaliteterLämna en kommentar

När jag växte upp var det vanligt att familjen åkte med de rödvita eller blågula färjorna från Åland med siktet inställt på det avlånga landet i väster.

Nuförtiden finns det ett äventyrsbad på Åland och även handeln har utvecklats så att flera större kedjor och varumärken har kommit till Åland. Men på 1990-talet såg det annorlunda ut.

Det var till Sverige jag åkte för att tillbringa en heldag på äventyrsbad eller för att köpa kläder till skolans julfest. När man kom till Sverige kunde man köpa saker som inte fanns i butikerna på Åland men framförallt besöka butiker som inte fanns på Åland.

Men det var framförallt som två olika världar. Det här var trots allt en tid före sociala medier och det innebar att när nya trender kom till Sverige och började synas i butikerna där så skulle det dröja ett tag innan de så småningom kom till Åland. Vi hade ju svenska tv-kanaler och modemagasin i butikerna på Åland men det tog ofta tid innan nya trender implementerades i öriket.

Idag går det betydligt snabbare. Sociala medier och influencers har till stor del gjort att trender sprids snabbare.

I helgen var den lilla familjen i sällskap med en tredje generation över till Sverige för att handla lite förnödenheter. För trots att handeln på Åland har växt och förändrats under årens lopp så finns det ändå skäl att åka västerut ibland.

Godiset i Taxfreen kanske inte räcker som skäl till en resa, mer som pricken över i:et.

Rekommenderade inlägg:

När man går på café

jennyaliteterLämna en kommentar

En sak som jag kan sakna från tiden när jag bodde i stan är att kunna gå på café. Inte varje dag men någon gång ibland. Det handlar inte så mycket om att bli serverad en kopp kaffe eller ens den sociala upplevelsen att gå och fika tillsammans med någon. Det handlar mer om stämningen, miljön och ett riktigt gott fika. Kanske att sitta vid ett fönster och se vad som händer där utanför medan man sippar på en nybryggd latte. Någon jäktar förbi utan paraply i höstregnet. En bil stannar utanför med en varuleverans till en butik i närheten. En cyklist passerar.

Eller så sitter man helt i egna tankar och missar allt som pågår där utanför. Kanske sitter man och skissar på idéer till ett projekt och letar inspiration. Eller funderar på hur ett problem kan lösas. Tankarna avbryts av ett sällskap som sitter vid bordet intill. Man tjuvlyssnar och målar upp en inre bild. Livet pågår.

Rekommenderade inlägg:

När den livsförändrande magin inte uppstod

jennyaliteterLämna en kommentar

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg känner jag att jag kan landa i inredningsstilen New England, men ser vårt hem ut så?

Nä. Som småbarnsförälder försöker jag fortfarande navigera runt i valen mellan form och funktion för att hitta en plats för sånt som inte hör till inredningsstilen men som ändå fyller en funktion i vårt hem.

Det blir ju väldigt mycket prylar under småbarnsåren. Otroligt mycket prylar. Prylar som inte har en direkt koppling till stil och design. Det märks knappt att det bara är några år sen rensade ut en stor mängd saker.

Då organiserade jag hemmet enligt Konmari-metoden, efter att ha läst Mari Kondos bok ”The life-changing magic of tidying up”. Boken sålde verkligen in metoden bra. Så bra att jag verkligen trodde att det skulle förändra mitt liv.

Men det gjorde det inte.

Något år senare slog igenom till den breda massan i och med att hon fick en egen tv-serie och boken översattes till flera språk. (När jag läste den fanns den inte på svenska ännu.) Artiklar om Konmari-metoden började sprida sig i media med samma budskap i olika former:

Med Kon Mari-metoden behöver du aldrig städa igen.

Med dessa 7 enkla steg behöver du aldrig mer städa igen!

Jag började fundera på varför det inte förändrade mitt liv. Varför skapas det nya prylberg? Varför funkade det inte? Hade jag gjort något fel, trots att jag gått igenom A-L-L-A saker? Var gick det snett?

Det gick något år igen. Jag gick på föräldraledighet. Satt och slösurfade på Youtube. Började lägga ihop ett och ett. Och så en dag trillade poletten ner.

Fortsättning följer i nästa inlägg.

Rekommenderade inlägg:

När sommaren tar slut

jennyaliteterLämna en kommentar

Jag försöker ta in det sista av sommaren men runtomkring mig signaleras det att det att hösten redan är här.

Det blir tydligt att sommaren tar slut när skärgårdstrafiken byter turlista och skärgårdsöns andelshandel skickar ut sina öppettider för lågsäsongen.

Jag tycks aldrig vänja mig vid den här tiden trots att den kommer varje år. Tove Jansson lär ha sagt att det finns en förväntan i den här gränsen mellan sommar och höst som väntar nu.

Jag kan inte relatera.

Förra året var den här perioden en lite svårare brytningstid i den här (då nyblivna) familjens liv. Sommaren hade rullat på i ett högt tempo och den enda händelsen efter den andra hade avlöst varandra, men sen när augusti började lida mot sitt slut blev det plötsligt helt tyst och stilla. Det skedde som över en natt. Jag vaknade upp en söndag och insåg att inget var planerat under den vecka som låg framför oss.

Sommargästerna började åka hem och skärgården ställde om till lågsäsong.

Vart hade tiden tagit vägen? Vad skulle vi göra med det där tomrummet som uppstod när högsäsongen var slut och höstens aktiviteter ännu inte kommit igång?

I år känns det lite annorlunda. Sommaren har flutit på i ett lugnare tempo med färre planerade (och oplanerade) händelser. Mindre tvära kast. Vi har också kommit bättre in i vardagsrutiner året runt så övergången mellan hög- och lågsäsong känns mindre svår.

Egentligen gillar jag den nystart som hösten ofta innebär. Hösten är nog mer min årstid än vad sommaren är. Det är bara den här brytningstiden som känns som en sensommarblues.

Rekommenderade inlägg:

När lunch kallades frukost

jennyaliteter1 kommentar

På sommarloven när jag och min syster växte upp skickades vi ofta till vår mormor och morfar på landet. Morfar jobbade med jordbruket och mormor var ofta inne eller i alla fall i närheten av bostadshuset och skötte hushållet.

Mormor och morfar hade olika arbetsuppgifter åt mig och min syster som ändrades med åren. I början kunde man få hjälpa mormor med att vattna blommor eller rensa ogräs. Sedan kunde det bli mer jordbruksrelaterade sysslor som att vika kinakålslådor. De sista åren kunde jag vara med vid plantering och skörd.

När dagarna ibland kändes långa såg jag fram emot matpauserna under dagen. Första pausen på förmiddagen var lunchen, men på landet kallades det inte för lunch. Det kallades för frukost.

Till ”frukost” lagade mormor allehanda husmanskost. Ibland var det hemlagad pyttipanna och en annan gång kunde det vara plättar med jordgubbssylt. Oftast serverades det på Arabia-porslin.

Tallrikarna med brun kant har jag ätit mången ”frukost” på.

En sak som är bra med de här tallrikarna är att kanten är välvd, för det underlättar när man ska skrapa ihop det sista på tallriken och minskar risken för att köttbullar rullar av tallriken.

Tallriken tillhör en serie som heter Inari. Serien designades av Göran Bäck för Arabia år 1976 och var i produktion fram till och med år 1991.

Göran Bäck

Göran Bäck (1923-2003) var en finländsk keramiker som hade en lång karriär hos Arabia. Bäck började sin arbetskarriär som keramiker i början av 1940-talet i en keramikverkstad som ägdes av hans syster Rakel Bäck i Kronoby, Österbotten. 1946 flyttade Göran Bäck till Arabias produktdesignavdelning, där han började arbeta som tecknare åt designern Kaj Franck. Bäcks uppgift blev att skapa tredimensionella prototyper från Francks skisser.

I slutet av 1950-talet skapade han sin första egna mer kända servis som sedan följdes av flera större produktioner, bl.a. Inari som bestod av kaffeset och tallrikar i olika storlekar. 1986 gick han i pension från Arabiafabriken.

Krögarpytt med vändstekt ägg går också bra.

Rekommenderade inlägg:

Saknade skog

jennyaliteterLämna en kommentar

Barrskogen som finns här på vår skärgårdsö ser i grunden likadan ut oavsett årstid, men däremot är skogen inte lika tillgänglig året runt.

Snörika vintrar kan det vara svårt att komma ut på stigarna i skogen eller under sommaren, att hitta lugnet där när stressade sommarbesökare tar sina fordon så långt de kommer vid skogsstigens början och sedan rör sig högljutt i skogen.

På senare år har även älgflugorna gjort entré, vilket också gör att man drar sig för att gå till skogen i sommartid.

Höstdagar är kanske bäst i skogen även om jag har uppskattat sommarkvällar när det skymmer.

I skymningen kan jag uppleva jag den trolska känslan av en sagoskog, den inspirerande skogen som öppnar upp för nya tankar och mer intensitet då vilda djur helt oväntat kan uppenbara sig. Allt från en liten skogsmus som springer snabbt över stigen till en stor älgtjur med krona som plötsligt bara står där i all sin prakt.

Det är då det blir tydligt att jag är en människa på besök i de vilda djurens boning.

Under åren jag bott här på skärgårdsön har det blivit många promenader i skogen, men jag kände redan när jag bodde i stan en dragningskraft till skogen, sökande efter en plats där jag kunde känna mig mer närvarande och mindre tillgänglig.

Nu var det länge sen jag gick i skogen. Det har hänt så mycket med tillvaron där de senaste åren. I början av 2019 kom stormen Alfrida som vände upp och ner på många träd, som blev liggande i vägen för stigarna i skogen och minskade tillgängligheten.

Så småningom kom dock röjningsarbetet igång och stigarna blev fria igen.

I början av 2020 kom Corona-pandemin och då började fler människor att upptäcka skärgården och det blev trångt på stigarna i skogen även under perioder då det vanligtvis inte brukar vara så mycket folk där.

Om några år hoppas jag få återupptäcka skogen tillsammans med sonen. För närvarande betraktar vi den lite på håll, så nära vi kan komma med att rulla barnvagn längs skogsvägar.

Rekommenderade inlägg: